Jag köpte min .375 H&H studsare för många år sedan med drömmen om en buffeljakt i framtiden. I väntan för det stora äventyret har jag använt den både hemma och utomlands för att skjuta rådjur, kronhjortar och älgar. Ammunitionen har antingen varit fabriksladdad eller handladdningar med motsvarande prestanda. Det har alltså rört sig om tunga 19,4 grams kulor eller något lättare alternativ på 17,5 gram. För träning har jag laddat med Sierra GK, som jag inte anser duger för jakt, och på senare tid även med hemgjutna blykulor.
Rekylen har aldrig besvärat mig under jakten, men jag är mindre road av skytte från bänk med stark rekyl. Av den anledningen är mitt sortiment av handladdningar tämligen begränsat. Dessutom är .375 overkill för allt europeiskt vilt. Även när jag regelbundet började jaga antiloper och andra ofarliga djurarter i Afrika klarade jag mig utmärkt med en 30–06. Min gamla Brno ZK602 samlade damm i vapenskåpet och gav mig bara dåligt samvete.

Flexibel plattform
Mitt pånyttfödda intresse för .375 orsakades av två faktorer: Jag har en obotlig kärlek till alla sorters allroundlösningar när det gäller vapen och ammunition. Jag är också särskilt intresserad av målballistik och behövde en plattform för experiment med kulor i olika vikter och hastigheter.
Det är inte precis så att vi i Sverige kan vandra in i en vapenbutik och över disk köpa en studsare i någon ny spännande kaliber, men de senaste tillskotten av .375” kulor har plötsligt öppnat oanade möjligheter att duplicera ballistiska prestanda hos en mängd patroner i både mindre och större kalibrar.

I en artikel om olika patroners effektivitet–som publicerades i fjolårets upplaga av Jaktvapen–Guiden – framförde jag några kritiska åsikter angående de nya supersnabba skapelserna, särskilt de i kaliber 30. Jag är ingen motståndare till utvecklingen på ammunitionsfronten och Remingtons Ultra Magnum och liknande är objektivt sett inga dåliga patroner. Mina reservationer gällde själva idén att använda så mycket kraft för ett jobb som vilken trettio–noll–sex eller tre–noll–åtta som helst kan utföra mycket skonsammare för såväl köttet som skyttens axel och hans plånbok.
Det är svårt att förstå varför man vill brottas med ett vapen som rekylerar lika våldsamt som en afrikansk ”charge stopper” i 458 Winchester klassen utan att kunna jaga vilt i motsvarande storlek? Det är ett vapen som en genomsnittlig jägare dessutom sällan har råd att träna med.
I Europa har man inget riktigt behov av patroner av den här typen och egentligen inte i Afrika heller. Så länge det handlar om jakt efter icke farligt vilt kan man använda samma vapen och ammunition här som där. Men på sistone har det dykt upp en art hos oss som med rätta kan anses som farlig. En påskjuten nalle på trehundra kilo är inte att leka med!
En vanlig jaktstudsare i en av de mest förekommande kalibrarna är ett helt tillräckligt redskap för att fälla en björn – så länge jägaren har någorlunda kontroll över händelseförloppet. Men när det gäller plötsliga anfall på korta avstånd är tanken på en ”charge stopper” i svensk skog inte längre så exotisk.

Överdrivna kalibrar
Idén bakom en charge stopper är att kunna slunga tyngsta möjliga projektil mot ett stort och farligt vilt som befinner sig på armslängds avstånd. Det kan man inte göra med en 30–06, och inte heller med en .300 Weatherby eller .300 RUM. Samtidigt så är en 300 kilos björn inte en lika formidabel motståndare som en buffel på 1000 kilo. Ingen har ännu testat fullt ut vad som kan anses vara en tillräcklig kaliber för att stoppa en anfallande svensk björn. Det kan visa sig att just de nya supersnabba magnumpatronerna fungerar helt tillfredsställande i den rollen.
Men de patronerna i fabrikstappning tillverkas inte med tyngre kulor än 13 gram, något som i det sammanhanget inte kan anses vara tungt. De tyngsta kulorna i .308” kalibern väger 16,2 gram, men det är tveksamt om de kan stabiliseras av en räffelstigning anpassad till betydligt lättare och kortare projektiler.

Europeisk ”magnum”
Dessutom, vilket man ofta glömmer, gäller det att göra ett stort hål i viltet. Varför inte i så fall söka en lösning som ligger närmare till hands och byta till en gammal europeisk ”magnum” – 9,3x62? En patron som har varit med oss sedan urminnes tid. Den är relativt billig att träna med och den är även användbar för jakt efter stort afrikanskt vilt.
Den stora fördelen med 9,3x62 är dess stora flexibilitet, lätt att förbise av dem som bara köper fabriksladdad ammunition. De laddningar som finns tillgängliga hos oss återspeglar på inget sett patronens mångsidighet. Den avgörs nämligen av tillgängliga projektiler. Kulor i den kalibern tillverkas i vikter från 11,7 till 20,7 gram. Med dagens mått är en 13 grams RWS kägelspets inte mycket till jaktkula, men den går att skrämma upp till 900 m/s vid mynningen. Är man road av skytte på långt håll så uppnår man på det viset prestanda som endast är futtiga 24 m/s sämre än .300 RUM och likadana som .300 Weatherby med kulor i samma vikt. Prestanda med 19 grams och tyngre kulor ligger ganska nära .375 H&H. Just med 9,3x62 och kulor i den vikten fällde de tyska bosättarna tusentals bufflar i Namibia under kolonialtiden.

Premiumkulor viktiga
Det är alltså sortimentet av kulor som gör en patron allround, på samma sätt som ett genomtänkt system av utbytbara riktmedel kan omvandla en vanlig studsare till ett mångsidigt jaktredskap. Vad beträffar jaktammunitionen har utvecklingen av nya premiumkulor haft större betydelse än uppkomsten av underliga nya kalibrar. De flesta av dessa duplicerar bara ballistiska prestanda från patroner som finns sedan länge.
Anfadern till alla dagens magnum – .375 Holland & Holland från 1912 – är just en av dessa mångsidiga veteraner. Britterna räknade den patronen till de så kallade ”medium bores”, dock ansågs den användbar även för jakt efter de största afrikanska djurarterna.
I det sammanhanget hade mediumkalibrarna den fördelen att rekylen var lättare att hantera i jämförelse med Nitro Express charge stoppers. Detta i sin tur tillät jägaren att placera skotten med större precision.
Här gällde samma princip som med 6,5x55 hos oss. Den omtyckta patronen är egentligen underdimensionerad för älg, men det vet inte älgarna om. Hög tvärsnittdensitet i de långa 10 grams kulorna sörjer för djup penetration och folk skjuter i regel bättre med vapen som sparkar mindre.
Nyare sorters kulor som Rhino, Trophy Bonded, Swift A–Frame eller senaste Barnes Banded Solid har gjort .375 till en mer effektiv storviltkaliber än någonsin tidigare. I och med det gör en jägare som överväger en buffeljakt förmodligen det bästa valet om han tar med sig en .375 H&H till Afrika. Hans uppgift är ju i första hand att placera det första, förhoppningsvis avgörande skottet rätt. Det finns alltid en professionell jägare med en charge stopper till hands om någonting går snett.

Bästa val
I åratal fabriksladdades .375 H&H antingen med 19,4 eller 17,5 grams kulor. I den tappningen är patronen som sagt överdimensionerad för allt europeiskt vilt. Den rådande uppfattningen att .375 främst är en afrikansk kaliber bidrog säkerligen också till dess måttliga popularitet hos oss. Det kan kännas lite fånigt att skjuta rådjur med en 19,4 grams kula. För de som inte har prövat kan jag berätta att det går alldeles utmärkt och köttförlusterna är förvånansvärt små.
Stora ammunitionstillverkare ansåg det mer kommersiellt intressant att uppfinna nya kalibrar än att utnyttja flexibiliteten hos de redan existerande. Låt oss för en stund återkomma till 9,3x62. Om det fanns bra, lättare kulor på mellan 11,7 och 13 gram i den kalibern så vore det ingen konst att utveckla milda, men fullständigt verksamma laddningar, ballistiskt jämförbara med 308W eller 30–06. I andra änden av skalan får man, med kulvikter vanliga för den kalibern (16,2 – 18,5 gram), en veritabel ”björn stopper” utan att för den saken skapa en overkill för jakt efter stort matnyttigt vilt. Samma principer gäller i ännu större grad för .375 H&H.

Många olika kulor
För en jägare som har planer på att fälla större djur i Afrika, men även vill använda samma vapen för omväxlande jakter i hemtrakterna blir .375 betydligt mer intressant. Den kalibern tillåter nämligen experiment i ett bredare spektrum tack vare ett rikare urval premiumkulor – från 13 grams Impala och Ferrobull till 22,7 Rhino och Weldcore. Med det sortimentet kan man skräddarsy laddningar för all jakt en Klass 1–studsare kan användas för.
En mycket välkommen komplettering är just 13 grams Ferrobull. Det finns också en 0,5 gram tyngre Barnes X–Bullet. Sedan har vi en grupp utmärkta 15,2 grams projektiler med Rhino i spetsen. Tack vare det öppnas enorma möjligheter att laborera fram .375 H&H laddningar som ballistiskt duplicerar mindre patroner. Nu kommer säkert frågan; varför vill man göra det överhuvudtaget?
Det finns faktiskt några goda skäl. Ett av dem har vi redan nämnt – det är för att skapa en verksam (och lätt hanterbar) patron för älg– och rådjursjakt som samtidigt kan stoppa ett eventuellt björnanfall.

Allt kan simuleras
Med de lättaste Ferrobull och Barnes går det att simulera allt som finns i kaliber .30 – från den milda 30–06, via flackskjutande Winchester– och Weatherby magnum till ”värstingen” .300 RUM. Tycker man att .338 Winchester vore bättre, då finns det 15,2 grams Barnes och Rhino (bland annat) som utan problem kan laddas till för den kalibern typiska mynningshastigheter runt 830–840 m/s. I alla de fallen får man dessutom fördelen av en större frontal yta.
Så såg det ut på papperet när jag fick idén och jag behövde bara ett lämpligt tillfälle för att prova den praktiskt. Det måste också påpekas att .375 H&H bara är en i raden av kalibrar som lämpar sig för den sortens experiment. En mycket effektiv sådan är utan tvekan .358 Norma Magnum. Egentligen vore ett försök med 9,3x62 mest relevant från den svenske jägarens synpunkt.
Tillfället kom ifjol i form av en resa till Afrika. För den jakten hade jag utvecklat några olika lätta laddningar, skräddarsydda för djurarter i storleksordning motsvarande våra älgar och kronhjortar. Vapnet utrustades med ett utmärkt kikarsikte; Trijicon AccuPoint 3–9x40. Normalt använder jag en 4x30 Tasco. Den förstoringsgraden är dock lite för låg för tillförlitliga precisionstester.
Till projektet användes homogena Ferrobull Entox kulor i vikterna 13, 16,2 och 19,4 gram samt 15,2 och 22,7 grams Rhino. Eftersom man får jaga med icke expanderade kulor i Afrika, inkluderades även en laddning med 13 grams Impala. Den typen fungerade utmärkt i kaliber .30. Jag hade självfallet redan testat en rad laddningar med kulor av annat fabrikat, bland annat Sierra GM, Hornady Solids och Winchester Failsafe, men eftersom de laddades med för sina vikter typiska hastigheter var de mindre intressanta i sammanhanget.

Lättillgängligt krut
Jag ville prova de tyngre 19,4 grams Ferrobull och Rhino 22,7 av olika skäl. Båda är kandidater till den optimala patronkombinationen för en afrikansk safari där djur av olika storlekar ingår i programmet. En sådan kombination skulle bestå av två varianter: En lätt laddning för antiloper kompletterad med en avsedd för farligt vilt där man använder den tyngsta möjliga kulan. Men det var viktigt att först kontrollera hur de ovanligt långa projektilerna stabiliseras i mitt vapen. Samtidigt ville jag se om det gick att få tillräcklig fart på kulor som tar upp så mycket plats i hylsan. För en sådan kombination måste man också trimma kulbanorna i de båda laddningarna så att de blir någorlunda lika på avstånd upp till 80 m för att slippa ställa om kikarsiktet under jakten.
Alla som har laddat för .375 H&H vet att i den patronen används i regel snabba krutsorter om man vill uppnå högsta utgångshastighet och det var det som jag provade först. För alla laddningar användes krut från Norma och Vihtavuori eftersom de är de mest populära hos oss. Det finns naturligtvis några amerikanska fabrikat som ser än mer lovande ut, men jag tyckte att det var enklast att pröva med någonting mer lättillgängligt.

Outhärdlig rekyl
Det var hur lätt som helst att duplicera (och även överträffa) prestandan hos .300 RUM fabriksladdad med 13 gram Swift A–Frame. Remington anger en utgångshastighet på 924 m/s för den laddningen. Mina två laddningar med Impala Bullet där jag använde Norma 202 respektive 203B uppnådde båda 946 m/s vid första försöket. Ferrobull (Norma 202) fick jag upp till 922 m/s. Det vore säkert helt tillfredsställande för en långhållskytteentusiast, men i mitt fall var det en Pyrrusseger. Rekylen var outhärdlig och även om inga tecken på förhöjt gas-tryck upptäcktes var det i alla fall inte några ”lätta” laddningar.
Ett snabbt krut orsakar förhöjd rekylkänsla på grund av den våldsamma accelerationen som kulan får i början av sin bana. Med en mindre dos av sådant krut sjunker förvisso hastigheten, men man får sällan någon kännbar minskning av upplevd rekyl. Min kollega Niels Nielsen, som har erfarenhet av både .375 H&H och .358 Norma Magnum gav mig rådet att byta till ett långsammare krut. Mycket riktigt, byte till N204 gav som resultat en ganska mild kopia på .300 Winchester Magnum med en för den kulvikten typisk utgångshastighet på 857 m/s. Långsamt krut ger i detta fall ytterligare en fördel – med hylsan fylld till 100 procent uppnår man hög laddningsdensitet vilket i regel bidrar till bättre precision.
För att få en mer behaglig men fortfarande verksam laddning borde jag sänka hastigheten ännu mer, till omkring 800 m/s, alltså till nivå med 30–06. Men utan möjlighet att testa penetrationen ville jag ha en marginal och tog med mig ”.300 WM kopian” till Afrika. Man får inte glömma att det krävs ett tillskott i rörelsemängd för en större kula för att övervinna det ökade motståndet i djurkroppen. Skillnaden i frontal-yta mellan en .308” och en .375” kula är ju väsentlig. Hur stort tillskott som krävs är däremot omöjligt att uppskatta analytiskt.
Med facit i hand ser det ut som om jag lugnt kunnat jaga med ett duplikat av 30–06, särskilt laddad med Ferrobull som har en enastående genomträngningsförmåga. En sådan laddning tänker jag fortsättningsvis använda vid jakt i Sverige.

Mäktig laddning
Vihtavuori N550 verkar vara den mest lämpliga krutsorten för tunga laddningar. Trots mina farhågor gällande hylsvolymen, blev det möjligt att uppnå 778 m/s med 19,4 grams Ferrobull. Detta är den vanligaste hastigheten för fabriksladdade patroner med den kulvikten.
Mitt ballistiska program lovar 800 m/s med Norma 203B, men den kombinationen har jag inte hunnit prova. Det är svårt att säga vad som kan anses vara tillfredställande hastighet för 22,7 grams Rhino. Det finns inga referenser eftersom ingen ammunitionstillverkare laddar .375 H&H med så tunga kulor. I min tappning använde jag Norma 203B eftersom mitt lager av N550 plötsligt tagit slut. N550 hade förmodligen kunnat ge 20–30 m/s högre hastighet än de 721 m/s som jag uppnådde med Normas krut.
Det är en mäktig laddning som presterar 5 895 Joule vid mynningen. Jag fäster inget större värde vid olika matematiska modeller som ”beräknar” patroners målballistiska potential, men för skojs skull har jag räknat fram maximal viltvikt för den laddningen (enligt Ed Matunas formel) och kommit fram till att den duger för djur som väger upp till 1 103 kg. En annan formel, den så kallade Arnold Arms Relative Performance Index ger värdet 105, med 100 som minimalt för farligt vilt.
Alla kulor, även de långa och tunga, uppvisade perfekt träffsäkerhet med träffbilder runt 1 tum och mindre. Räffelstigningen i min Brno verkar alltså stabilisera kulor som skiljer sig mycket åt i vikt och längd. Den tyngsta Rhino är 4,1 cm lång medan 13 grams Ferrobull bara är lite över 2,5 cm.

Bredare sårkanal
Finns det några hål i resonemanget att nedladdad grovkalibrig magnum är ballistiskt ekvivalent med mindre kalibrar? Teoretiskt ja, men praktiskt sett har de faktorerna en försumbar betydelse. Vi har redan nämnt att en större diameter kräver lite större kraft vid anslaget för att säkra penetrationen. Praktiska test i vilt har visat att åtminstone en 13 grams kula vid .300 WM hastighet tränger tvärs igenom de största djur och dessutom bildar en bredare sårkanal. Men hur ser det ut med yttre ballistiska prestanda för de snabbaste laddningarna som duplicerar exempelvis den supersnabba .300 RUM? Detta illustreras av två nedanstående diagrammen.
13 grams Ferrobull i kaliber .375 har sämre ballistisk koefficient än den Swift A–Frame i .308 som används i Remingtons fabriksladdning. Tillverkaren av Ferrobull anger inte BK, men jag har beräknat den till 0,351 från höjdskillnaden mellan träfflägen på två olika avstånd. Min laddning med Ferrobull presterar samma utgångshastighet som Remingtons .300 RUM. Maximal Point Blank Range för 15 cm träffområde blir 267 m för .375 H&H vilket bara är tio meter kortare än .300 RUM. På 300 meters avstånd sjunker Ferrobull omkring 16 cm medan A–Frame dalar 13 cm. En relativt hög BK för A–Frame – 0,444 – ger den kulan bättre förmåga att klara vindavdrift. Med 5 sekundmeter sidovind kan man skjuta utan kompensering på avstånd upp till 186 meter. För .375” diameters kulor blir detta avstånd ungefär 20 meter kortare. På 300 meters håll måste man kompensera 26 cm med Ferrobull och 20 med A–Frame.
Laddningsutvecklingen gick ”smärtfritt”, om man inte räknar min mörbultade axel och hål i pannan inpräntat av ett rekylerande kikarsikte. Bänkskytte med tunga .375 H&H laddningar är inte särskilt skojigt i längden. Däremot kan man skjuta bekymmerslöst i timmar med lättare kulor i måttliga hastigheter. Utan att prova själv är det svårt att föreställa sig hur mycket en skillnad på några gram i kulvikt och några tiotals meter per sekund i kulhastighet kan göra för den upplevda rekylen.
Beräkningar gjorda med mitt ballistiska program stämde väl med hastigheter uppmätta med kronografen och nästan med varje laddning uppnåddes förväntade prestanda vid första försöket. Det blev till och med tid över för att ladda några askar patroner med Sierra GK och träna skytte på viltmål.


ROMAN KNOLL
Författaren är jägare och vapenskribent samt Jaktvapen–Guidens huvudförfattare.



Bildtexter:

1. 375 H&H, anfadern till alla dagens magnumpatroner, är lika användbar i afrikansk bush som i svensk skog.

2. Det är det breda sortimentet av kulor som gör patronen allround. Från vänster: lättast är Impala och Ferrobull (13 g). De två nästa i raden; 16,1 g Sierra GK och 15,2 g Rhino ligger någonstans i mitten på skalan. Något tyngre är 17,7 Hornady SP-BT Ferrobull och Winchester Failsafe. För riktigt stort vilt kan man använda 19,4 g Speer, Ferrobull och Hornady Solid eller den tyngsta; 22,7 g Rhino. Längst till höger ser ni en hemgjuten blykula som jag använder i träningspatroner.

3. Den lättaste och den tyngsta kulan i .375 sortiment skiljer sig mycket åt i längd. Alla studsare har inte tillräckligt snabb räffelstigning för att kunna stabilisera de längsta projektilerna.

4. Medurs, Impala Bullet och Ferrobull 13,0 g, Rhino 15,2 g, Ferrobull 16,2 g, Hornady FMJ-RN och Ferrobull 19,4 g och slutligen Rhino 22,7. Nederst visas träningspatroner med Sierra GK och med blykula.

5. Laddningar som testades och mättes med kronograf i samband med projektet.

6. Ballistisk jämförelse mellan .375 H&H och .300 RUM laddade med kulor i samma vikt




Tabell:



Impala Bullet 13,0 Winchester Norma 202 74,0 Federal LMR 93,0 946
Impala Bullet 13,0 Winchester Norma 203B 77,0 Federal LMR 93,0 946
Ferrobull ENTOX 13,0 Winchester Norma 202 74,0 Federal LMR 87,0 922
Ferrobull ENTOX 13,0 Winchester Norma 204 79,0 Federal LMR 87,0 857
Rhino 15,2 Winchester Norma 203B 77,0 Federal LMR 90,0 885
Ferrobull ENTOX 16,2 Winchester Norma 203B 72,0 Federal LMR 91,0 831
Hornady FMJ-RN (Solid) 19,4 Winchester Norma 203B 71,0 Federal LMR 91,0 787
Ferrobull ENTOX 19,4 Winchester Vihtavuori N550 71,0 Federal LMR 91,0 778
Rhino 22,7 Winchester Norma 203B 66,5 Federal LMR 95,0 721

Vapnet: BRNO ZK602, 375 H&H Magnum, piplängd 640 mm